|
Borta bra men hemma bäst!
Hemma. Ordet känns lugnt och tryggt, som en varm smekning från någon man tycker om. Tillsammans med familjen i en skyddad värld där allt är under kontroll och ingenting oroar. För mig är hemma, där Karin och barnen är, i vårt hem, ombord på vår Kulla.
När jag var liten fanns Hemma, hos mina föräldrar. Där rullade livet fram med ständiga tillfällen till glädje och utan att jag behövde ta ansvar för sådant som mat och husrum. Där fanns mina föräldrar, min trygghet.
Våra liv börjar formas i barndomshemmet. Vi lär och inspireras av våra föräldrar och deras sätt att handskas med livet. Min pappa var en person med stor livsglädje och med stark vilja. Han gav inte upp, trots att motgångarna ibland var svåra. Pappa dog i början av februari i år.
En sista hälsning framme vid altaret i Tuna kyrka, tillsammans med min barndomsfamilj innan jag återvände till Karin och flickorna på Kulla, tillbaka hem. Här på andra sidan jorden finns minnet av pappa kvar, i livsglädjen, inspirationen och optimismen. Tack pappa!
Tusen öar
Salomon Islands är ett litet örike strax söder om ekvatorn i Söderhavet. Landet består av mer än tusen öar och folkmängden är runt 365 000. I landets enda stad, huvudstaden Honiara, bor 40 000 och resten av befolkningen är utspridda på 5 000 byar. Nio av tio innevånare bor i en by med i genomsnitt 65 personer.
New Georgiagruppen i den nordvästra delen av Salomons är ett korallrevens Mekka. En av världens största laguner, Marovo tillsammans med Vonavona, Kolo och Nggerasilagunerna, gör detta område till ett svindlande äventyr inte minst navigationsmässigt.
Den 1 800 meter höga korallformade vulkanön Kolombangara reser sig i norr likt en jätte och är ett ständigt riktmärke i de svåra korallpassagerna när vi strävar in bland brytande rev och underbart tropiska små sandöar.
Välkända
Vi har varit förutseende nog att lämna ut en postadress i Gizo, och där är vi nu välkända både på postkontoret och marknadsplatsen. Båda dessa för oss viktiga inrättningar ligger mitt i byn, strategiskt placerade mellan huvudgatan och vattnet. Några tiotal meter därifrån ut i vattnet, kan man se resterna av ett nedskjutet japanskt jaktflygplan av typen "Zero One" från andra världskriget.
Flickorna är snart bästisar med dottern i dykarfirman "Adventure Sports". Shaminka, Sara och Johanna, och givetvis en massa andra Salomonbarn, träffas varje eftermiddag efter skolan och leker nere vid vattnet. Det är twistband, åtta nyfödda hundvalpar och fyra små kattungar som fängslar dem så till den milda grad att de glömmer både tid och rum.
Tillflyktsort
Vid en av de gamla förrådshangarerna från kriget finns deras vän Hellen, flykting från grannön Bouganville i Papua New Guinea. Dagliga strider mellan statsmilitären och gerillagrupper i grannlandet, har gjort Gizo till en behövlig tillflyktsort för den drabbade delen av befolkningen. Vi har strukit Bouganville från vår resrutt.
Skolan är välfylld här i Gizo. Ja, den är så välfylld att alla inte ens får plats att gå där. Johanna och Sara blir tillfrågade av skolfröken om de kan komma till klassen ett pardagar och berätta lite om Sverige och sin resa.
Jippi! skriker flickorna och plockar fram skoluniformerna från Australien.
Rast med snorkeltur
Förberedda med världskartan under armen och ett tropiskt skyfall som ciceron, paddlar de iland nästa morgon. Att den dagen var lyckad och även nästkommande är inte att ta miste på när Karin och jag får höra deras historier berättade i mun på varandra.
Synd att det var så ont om plats. ja mer än 40 elever i klassrum hälften så stora som de svenska salarna, för annars hade det varit roligt om flickorna fått vara med där under några veckor.
Nåja, Kullas skola är inte så dum den heller. Vad sägs om rast med snorkeltur på ett korallrev eller skollov för att ordna en grillfest under till kvällen?
Seglarromantik
PT-109 var namnet på en amerikansk patrullbåt under 40-talet och det är också namnet på den lilla bar där vi binder jollen när vi är i land. Vi seglare, som för tillfället finns i trakten, tycker att det är ett perfekt ställe för fest och det blir både en, två och tre fester där innan Suzanne från den tyska båten "Glory" och Tony från "Stormpetrel" bjuder in oss för fjärde gången.
Dessa två ensamseglare har beslutat att slå ihop sina "kölar" och ställer till ett bröllop. Åror och paddlar bildar portal när magistraten sagt de magiska orden och sen ner till PT109. Pat från båten "Sara of Humboldt" dammar av sitt dragspel och Karin strängar på nya strängar på sin gitarr och sen är luften fylld av de vackraste toner vi lyckas åstadkomma, och det är väl inte så vackert förstår jag då ölen under kvällen är gratis.
Kennedy Island
Minnena från andra världskriget är många här i Salomons. Några kilometer utanför Gizo ligger ön Plum Pudding. Historien förtäljer att några hundra meter från ön blev den amerikanska patrullbåten PT-109 rammad och sänkt av en japansk jagare.
De överlevande, däribland USA:s blivande president John F Kennedy, lyckades simma till ön och därifrån blev de upphämtade efter några dagars kokosnötskost. Ön kallas nu också Kennedy Island.
Det börjar dra ihop sig till avfärd för de båtar som nu ska norrut mot Filippinerna och Mikronesien. Våra vänner Olivia och Jerry på djonken Tortuga har, med nyreparerad motor och med förhoppningsvis kurerad malaria, fyllt sina tankar för avfärd.
Energisk cyklon
Det enda lilla orosmolnet på himlen, är den senaste cyklonen Justin, som behagat leka lite jojo söder om Salomons. OK säger Jerry, vi ska norrut och de tar upp ankaret för avfärd. Även vi lämnar Gizo samtidigt, men med siktet inställt på lagunerna några tiotal sjömil söderut.
Ett par dagar senare passerar vi Diamond Narrows och väderkartan ger oss klara besked. Cyklonen Justin har inte glömt bort oss och med betydligt större energi, har den åter ändrat riktning och går nu rakt mot Salomons igen.
Ändrade planer
Som vanligt i en långfärdseglares liv får vi acceptera det som händer och handla därefter. Planerna ändras, Kulla förbereds på dåligt väder och navigerar oss till ett ganska säkert läge i den labyrint av öar och korallrev som är så speciell för detta område. Våra vänner på "Tortuga" har inte samma möjligheter.
Via kortvågsradion får vi beskedet att de har förlorat en mast och de talar om att eventuellt överge båten. Stackars Jerry och Olivia! Vi håller kontakten med de andra seglarna i området och ovissheten känns bister. jag kan tyvärr inte lämna fler upplysningar om hur det gått för dem i detta nu, men jag lovar att göra det i nästa brev.
Karin, barnen och jag håller tummarna för våra vänner där ute på det stormiga havet och jag lägger nu pennan åt sidan för att ge ankaret en sista koll inför natten.
GUNNAR LUNDGREN
|
|
