|
Kulla II" framme i Söderhavet
Dramatik på jordenruntresan. Utanför Salomonöarna slutade navigationssystemet på båten att fungera.
Vinden fyller "Kullas" segel och kompassen visar västlig kurs. Ytterligare två båtar har lämnat Salomonöarna i dag och vi ser fram emot att kunna ankra tillsammans med dem i nästa hamn, om tre till fyra dygn.
Strax efter solnedgången slutar vår satellitnavigator (GPS) att fungera. Damn it! Denna lilla manick, är det hjälpmedel som talar om för oss var på jorden vi befinner oss. Utan den blir vi tvungna att återgå till det gamla sättet att navigera med hjälp av sol, måne och stjärnor, med vår sextant. Egentligen ska detta inte innebära några större svårigheter men med det rådande mulna väderläget ser situationen inte så trevlig ut.
Karin kommer snabbt på en lösning till problemet. Med hjälp av VHF radion anropar vi den franska segelbåten Chimere, som borde befinna sig någonstans i närheten, här ute i Korallhavet. Kathy svarar och det visar sig att de bara är cirka 12 sjömil framför oss och som Karin så riktigt trott, har de en extra GPS ombord. "Kulla" hissar alla segel och strax före midnatt kan vi sikta deras akterlanterna. Förberedelserna för ett nattligt rendevouz påbörjas.
Besvärligt möte
Den grova sjön gör mötet mellan båtarna besvärligt. Efter många försök lyckas vi få över en kastlina till den andra båten. Linan slingrar sig likt en navelsträng mellan båtarna och det gäller nu att inte avståndet blir för långt och samtidigt får vi inte komma för nära varandra. Tummen upp och samtidigt som Karin kan hala hem linan med instrumentet låter jag "Kullas" segel fyllas av vind och vi glider bort från den franska båten.
Ett par dygn senare siktar vi Papua New Guineas ostligaste öar. Klockan visar sen eftermiddag och solen har redan kommit för långt ner mot horisonten för att vi ska ha tillräckligt ljus till en passage genom den smala revöppningen. Vi drejar bi för natten.
Vid soluppgången skotar vi åter hem seglen i lä och kan i kristallklart vatten segla genom revöppningen. Louisiadernas underbara öar ligger nu framför oss och "Kulla" tycks ge lite extra fart ifrån sig när vi styr mot den första ankarplatsen vid Gigila island.
Justins offer
När vi vaknar nästa morgon är det till synen av uppriggade segelkanoter som ger sig iväg från byn i närheten. Den koniska Trochas snäckan ska i dag ge bykassan ett välbehövligt tillskott och det kan verkligen behövas då cyklonen Justin för ett par månader sedan ödelade många av de byar som här kantar stränderna. Det var inte bara husen som förstördes utan även de så viktiga planteringarna på bergssidorna blev bortsköljda. "Kullas" skola tar lov och hela familjen går på bybesök.
Närmare stenåldern
Vi som tyckte att Salomon folket levde primitivt blir nu varse att människorna här är ännu närmare stenåldern. Förutom fiskkrokar av metall, rissäckar och en och annan trasig T-shirt finns inget från det västerländska moderna samhället i byn.
Barbröstade damer, en del med bastkjol, nakna barn och ansiktstatuerade herrar stirrar nyfiket på oss. När vi sätter oss ned på bastmattan utanför huset spricker deras ansikten upp i stora leenden. Vi känner oss genast välkomna och snart plockas de traditionellt tillverkade snäckpengarna fram till flickornas stora glädje.
Här i den östra ögruppen finns en speciell röd snäcka som genom att krossas och bearbetas mot korallsten och med primitiva borrsvängar, ger råvara till de halsband som kallas Bagi. De runda färdigbehandlade snäckskivorna träds upp på handtvinnade linor och avslutningsvis hängs ytterligare småsnäckor dit för att halsbanden ska få sitt slutgiltiga utseende.
Byteshandel
Vi byter till oss några stycken och även byns Kundu trumma, en medelstor, timglasformad, handtagsförsedd trumma flyttas över till vår sida av den fint vävda sittmattan.
Barnen i byn är inte sysslolösa de heller. Med nävarna fulla av de underbaraste porslinssnäckor, kommer de blygt fram till oss och lägger upp hög efter hög vid våra fötter. Det är tur att vi har en ryggsäck full med bytesvaror med oss.
Den silvriga handväskan med sidentyg ger vi till en av de gamla damerna i byn. Hon hänger den på axeln och går med näsan i vädret på en liten testpromenad. Bågfilsbladet och en gammal morakniv granskas ingående av byns män och de nickar belåtet åt skärpan hos dessa verktyg.
Vi lämnar byn medan uppståndelsen över alla bytesvaror fortfarande är stor. När vi ror ut till "Kulla" kan vi se hur en gammal BH går laget runt hos de yngre damerna. Vi är också nöjda med vår del av byteshandeln.
De närmaste veckorna lever vi ett Robinson Kruse liv. Flickorna och deras två lekkamrater från en av de två franska båtarna tillbringar hela sin fritid i land. Vi ön Panasia slår barnen läger vid grottorna, strax ovanför vattenbrynet. Eldens sken och puttrandet från riset, som de kokar i Saras lergryta, gör oss vuxna smått avundsjuka.
OK, vi är inte sämre vi. Med harpunerad fisk, sniglar plockade på revet och hembryggd öl ansluter vi oss till lägerelden.
Under en dryg vecka fortsätter detta liv fjärran från verkligheten. Eftermiddagarna schackpartier med fransmannen Jacques på stranden och snäckletnings promenader utefter vita korallstränder blir stunder att minnas. Inte att förglömma är barnens tjut när de jagar och nedlägger ett vildsvin (en gammal stock) med pilbågen från Salomonöarna.
Utegångsförbud
En dag är det dock dags för uppbrott och vi säger "Au Revoir" till våra franska vänner. Kulla seglar nu mot huvudstaden Port Moresby, ytterligare fyra dygn västerut.
"Curfew", utegångsförbud råder nattetid i huvudstaden när vi anlöper med "Kulla". Den enda säkra platsen att lämna båten på verkar vara i marinan. Så dit styr vi kosan. Hela området är avspärrat med höga staket, taggtråd och vakter och vi avråds att promenera de två kilometrarna in till stans centrum.
Vi följer vakternas råd och hoppar på en buss några hundra meter utanför marinan.
Den stora stunden är nu kommen för glassinköp. Hur kan något så kallt och sliskigt som glass locka barn (vuxna) till så stora uppoffringar. Jag nöjer mig själv med en kall öl och tittar förundrat på flickornas ivriga slickande på de snabbt smältande konerna.
Firad drottning
Helgen som kommer infaller samtidigt med drottningens födelsedag och detta firas överallt i landet. Drottningen ja, som vi nu sett har det brittiska kungahuset sina tentakler ute lite varstans i världen. Vad man nu än kan tycka om detta så ger det i alla fall oss ett gyllene tillfälle att få uppleva ett riktigt traditionellt "Sing Sing".
Sittande bak på ett bilflak far vi ut från stan och kommer så småningom fram till en folkbelamrad festplats. Ljudet från trummors dunkande och unisona röster slår emot oss när vi tar oss fram till den öppna plats där detta "Sing Sing" äger rum.
Krigiskt påbrå
Vilken färgprakt och vilka kroppsmålningar! Mer eller mindre nakna människor, från olika stammar i landet, slåss om åskådarnas gunst i en näst intill krigisk exposé.
Det här är de människor som ännu befolkar Papua New Guinea och det är en mycket trollbindande del av deras kultur som vi får se.För bara en generation sedan var man huvudjägare här i bergen och de sånger och danser vi här insuper, andas ett tydligt krigiskt påbrå.
800 språk
Sent på eftermiddagen är vi åter tillbaka på "Kulla" och flickorna är givetvis mottagliga för mer berättelser om landet.
Här talas över 800 olika språk och det är en tredjedel av all världens språk. Ett av bergsfolken har det absolut svartaste skinn man kan tänka hitta här på jorden. En Kenyan skulle se ut som långtids konvalescent i en jämförelse.
Här hittar man världens största fjäril, skogskänguru, 700 fågelarter varav 38 arter av världens 43 olika Paradisfåglar och mycket mer.
Papua New Guinea ligger högt upp på vår lista för platser att en dag återvända till.
Vi lämnar huvudstaden Port Moresby i en fin passadvind från sydost. Framför oss ligger det beryktade Torres Strait och om en månad Darwin, där "Kulla" ska upp på land. Jag återkommer med mer berättelser om detta, när äppelträden fäller sin frukt där hemma.
GUNNAR LUNDGREN
|
