|
Fem år och 40 000 sjömil
Jazzmusik från strandkafét. Segelbåtar ankrade ute på redden. Fantastisk solnedgång som vanligt och jag skönjer Kulla i det rödoranga ljuset där ute. I handen har jag en kall öl och tanken glider bort, så långt bort att jag inte märker när Karin kommer och sätter sig bredvid mig.
Vilken njutning det är dessa minuter medan mörkret sakta tar över landskapet framför mig. Planeten Venus finns där liksom en topplanterna för alla dessa farkoster som nu sakta försvinner i nattmörkret. Mina tankar går tillbaka till de senaste veckorna ombord på Kulla och skymningens förtrollning släpper så sakta greppet om mig.
Redan på onsdagskvällen siktar vi Tisdagsöarna och tidigt torsdags morgon passerar vi Fredagsön vilket borde innebära att vi på lördag kan nå Torsdagsön om vi bara kunde runda Onsdagsön innan fredagseftermiddagen. Kulla är för en gångs skull ikapp med tiden och vi har återvänt till Australien.
I det grunda vattenområdet Torres Strait, som skiljer Papua New Guinea och Australien åt, ligger "Veckodagsöarna". Här klarerar vi för andra gången på två år in i Australien. Tull, karantän och immigrationsmyndigheterna kommer ombord och pappersexercisen börjar.
139 kineser
Vi får nu höra berättelsen om den rostiga lilla fiskebåten som för ett par dagar sedan försökte smuggla in 139 kineser i landet, just här vid Torsdagsön. Vi förstår nu varför tullen har gjort flera överflygningar av Kulla och via radion begärt information om både det ena och det andra allt sedan vi kom in på Australiens territorialvatten.
Vädret är lite ostadigt och vi dröjer kvar några dygn på ankarplatsen innan vi hissar segel för att korsa "Gulf of Carpentaria" där vår nästa hamn, Gove, ligger.
Leasas
Gove är egentligen bara en liten yachtklubb några kilometer från det stora aluminiumsmältverk som totalt dominerar arbetstillfällena i denna del av landet. Den egentliga stan, Nhulunby, med 4 000 vita innevånare, ligger 12 kilometer längre bort. Hela detta område, Gove, Nhulunby, smältverket och bauxitgruvorna leasas från de svarta aboriginerna.
Den här delen av Australien kallas Arnhem land och är nästan lika stort som halva Sverige. Sedan några år tillbaka är det åter de svarta aboriginerna som styr och bestämmer här. har man tillstånd kan man under torrtiden och med fyrhjulsdriven bil ta sig de nästan tusen kilometrarna till Darwin på "dirt roads". övriga tider av året är den enda kommunikationen med övriga Australien flyg eller sjöfart.
Nya lekkamrater
Sara och Johanna hittar som vanligt nya lekkamrater bland de bofasta. En halvtam dingo blir snabbt adopterad av dem även om Karin och jag inte helt gillar deras nya husdjur. Dingos är inte tamdjur och jaktinstinkten hos dem gör dem lika osäkra som en tämjd varg.
Nåja, flickorna leker med "Dingo" med all den respekt som behövs och vi låter dem hållas. Den svarta aboriginerbefolkningen är alltid närvarande och stämningen när de tänder eldarna på kvällen och didgeridons dova ljud rullar ut över ankarviken är svår att beskriva. De här är det Australien som mötte kapten Cook när han för länge sedan "upptäckte" denna kontinent.
Karin blir tillfrågad om hon vill jobba några dagar på yachtklubbens lilla bistro och hon tackar givetvis ja. Detta extra tillskott i skeppskassan kommer väl till pass när både vår utombordare och jolle börjat krångla. Vi lyckas hitta en billig begagnad aluminiumjolle med vidhängande motor och nu kan trafiken mellan Kulla och stranden åter komma igång i full skala.
Krokodilvakt
Vad är det som rör sig där på stranden i månens sken?
Risken att det är en krokodil är stor och vaksamhet hos oss tvåbenta är ett måste. Inga simturer i vattnet utan krokodilvakt och givetvis inga strandpromenader i gryning och skymning.
Precis som med dingon "Dingo" är det respekt och vaksamhet som gäller och inte rädsla, för att överhuvud taget kunna vara här och njuta av tillvaron. Vi är en del av naturen och det känns betydelsefullt och tryggt.
40 000 sjömil
Darwin är vår sista hamn innan Indiska oceanen. Här ska Kulla lyftas upp på land för översyn och bottenmålning. Sedan vi lämnade Sverige har vi seglat 40 000 sjömil vilket är mer än ett och ett halvt varv runt jorden. Trots det är vår Kulla fortfarande vid god vigör kan vi konstatera, när hon står uppallad på land, mitt i den tropiska grönskan.
Fem år från Västerås
Det är fem år sedan vi avseglade från Västerås. Det som började som en resa för hela familjen har mer och mer övergått i ett slags livsstil.
Flickorna har växt och de är alltid mycket positiva, glada, inspirerade och fyllda av vetgirighet inför allt som är runt dem. Att leva ombord på en båt som sakta förflyttar sig fram i världen, är för dem något helt självklart. Däremot talar de ofta om det exotiska livet som de lever i "hyddor" (villor) i land.
God hälsa
Vi kan se tillbaka på fem år med god hälsa utan stresshuvudvärk och måndagssjuka (vi har inga måndagar i Kullas kalender). Visst har vi haft en och annan fraktur ombord, malaria, brännsår och tropiksår med psykosomatiska sjukdomar har lyst med sin frånvaro. Kanske beror detta på att vi rått över vår egen tid eller också är det andra faktorer i ett sådant liv som spelar in.
Fem års semester har det inte varit om man tittar på det stadiga behovet av beslutsfattande och ansvarstagande som behövs då man bara har sig själv att lita på.
Jag skulle istället vilja kalla det för fem år av frihet från den inrutade västerländska livsstilen i något som på avstånd kan ses som en semestertillvaro.
Stram budget
Vår ekonomi ska jag egentligen inte tala om men eftersom många av er funderar på hur vi har råd kan jag i alla fall nämna följande. Totalbudgeten inkluderat ALLT ligger i genomsnitt på lite drygt 4 000 kronor per månad och av detta går 1 500 kronor till Kullas underhåll.
Vår budget räcker men det gäller att bara spendera pengar på sådant som är nödvändigt för mental och fysisk hälsa. Tänk vad mycket glädje som är gratis här i livet!
Jag tittar åter ut över det öppna havet i norr och tänker på våra vänner Hans och Birgitta på segelbåten Zurr från Falun. Undrar om de är tillbaka i Sverige ännu. I vilket fall som helst så skickar vi alla här på Kulla en hälsning till Er båda och hoppas att allt är väl. Hoppas ni möter ett Sverige som ger utrymme för samma glädje och utveckling som ni mött under era fyra år under segel.
Vårt sjätte år ombord på Kulla har nu börjat och allt är väl ombord.
GUNNAR LUNDGREN
|
