Artikeln var publicerad i Borlänge Tidning 971023.

Flygande rävar och grottmålningar


Vi har skaffat en cykel. Inte för att Kulla är stor nog för cykelturer på däck men det är Darwin, här uppe i Australiens norra territorium. Listan på saker vi måste ordna är lång, ja så lång att vi tar oss ett par dagar ledigt innan vi kastar oss över den.

En av de första cykelturerna för min del är föranledd av en smärre tullkomplikation när vår reserv navigator, GPS, ska hämtas ut.
Stadskartan jag har framför mig på styret fick vi av segelbåten Sarah på Salomonöarna och den är näst intill utsliten. När förmiddagen övergår i eftermiddag och cykelsitsen känns som en kokplatta satt på högsta läget, kan jag konstatera att det är längesen segelbåten Sarah var i stan. Det är så längesen att hela den internationella flygplatsen är totalt ombyggd och det lilla tullkontoret jag nu står utanför inte alls är "bara en barack".
52 kilometer pedaltrampning hit och det är bara fem kilometer tillbaka till ankarplatsen. Jag investerar tio kronor på en ny karta över Darwin.
Sandgroves varv består av en betongplatta med dam och herrtoa, duschar, tvättstuga och en BBQ (grillplats) förstås. Palmer och eukalyptusträd finns i massor och det behövs när middagshettan sätter in. Sara och Johanna blir varnade för att leka nere vid vattnet då det även här finns krokodiler. Darwins hamnmyndigheter har redan i år flyttat 58 krokodiler från hamnen till andra vattendrag inåt landet.

Hundar är välkomna!

Ombord på Kulla ser det snart ut som ett bombnedslag när vi äntligen kan börja med underhålls-
arbetena ombord. Den normala Kulla zigenar lägerplatsen tar snabbt form runt vår uppställningsplats.
Flickorna ordnar till en provisorisk skolbyggnad vid ett staket med hjälp av presenningar, åror, ankare och upphittade plankbitar och när bygget är klart hänger de upp en skylt med texten:
"Kullas skola, Hundar ÄR välkomna!".
Kullas skola är inne på sitt sjätte läsår och för tredje gången under dessa år undervisas flickorna i skuggan av lyftkranar, sandblästringsapparater, båtar och färgpytsar.

Skinande blankt

Arbetslistan minskar varje dag och snart kan vi se folk på avstånd stå och beundra ett skinande blankt svenskt båtskrov och en aluminiumjolle som både har svenska flaggor och vattenlinje målad i matchande färger till "moderskeppet" Kulla. Flickorna är inte lite stolta över sina insatser.
Dagarna innan sjösättning anländer en vän från vår tid i Sydneytrakten förra året. Liz kommer i högklackade skor och diskoutstyrsel men hon tar sig trots det uppför stegen till sittbrunnen. Karin plockar fram kartor och turistbroschyrer över nationalparkerna här i norr och snart är nästa veckas "campingtur" planerad.

Magnetiska termiter

Med Kulla välankrad utanför segelklubben och med bagageutrymmet fullt av nödvändigheter lämnar vi Darwin i den hyrda bilen. 200 kilometer senare är vi framme i Litchfield nationalpark och här studerar vi bland annat termitbon byggda av "magnetic termites".
Bad i kristallpoolen under ett brusande vattenfall och sedan iväg igen mot staden Katherine, ytterligare 300 kilometer söderut. Landskapet runt oss är till stora delar avbränt enligt gammal aboriginer sedvänja och brandröken smyger in i det motellrum vi har som natthärbärge. Vem som ska ligga i överslafen är den stora frågan för kvällen.

Magnifikt!

Nitmiluk nationalpark bjuder på magnifikt sceneri. Insprängda vattendrag, "Gorges", i 60 meter djupa sandstensraviner för tanken tillbaka till dinosauriernas tid.
Efter en ansträngande klättring upp till ravinkanten lägger vi oss ner och njuter av den friska luften och det vackra landskapet framför och nedanför oss. Här skulle man kunna bo säger Johanna och kryper in och lägger sig på rygg i en klippskreva.
Fler attraktioner hinns med under dagen och det blir sen kväll innan vi anländer till Kakadu nationalpark och ytterligare en överslafsdiskussion.

Rikt djurliv

Eftersom det nu är torrtid är de flesta vägar farbara och vi styr kosan mot ett vattenområde kallat Yellow Waters. "Brumbies, Brumbies" ropar barnen från baksätet och vi stannar vid vägkanten. Ett tiotal vildhästar betar en bit från oss men tydligen känner de sig osäkra på våra planer så det tar snart till flykten mot säkrare områden.
Gissa vad flickornas samtal rör sig om den kommande timmen?
Yellow Waters bjuder på mer vildhästar. Givetvis ser vi även Wallabies (liten känguruart) betande inte långt från oss och fågellivet går inte heller av för hackor.
Helig plats
Liz som vill se krokodiler rycker i oss för att komma iväg till nästa ställe. Landskapet längre österut blir alltmer höglänt och vi är snart framme vid Ubirr Rock där den stora begivenheten är grottmålningar.
Här har man "exploaterat" en av aboriginernas heliga platser och vi befinner oss efter en kort promenad i ett naturgalleri av konstverk. En del av målningarna är flera tusen år gamla men det finns även målningar från så sent som 1990-tal.
Att platsen är, eller har varit helig kan jag förstå. Landskapet är imponerande. Från höjderna kan man se milsvitt över det lägre liggande landskapet. Under regntid är detta en perfekt skyddad plats för översvämningarna och spår efter bosättningar i klippavsatserna är många. Vi stannar länge och njuter av naturens skönhet.

Hoppande krokodiler

Tredje eftermiddagen på vår resa gör vi ett kort besök vid floden Adelaide River. Här finns de berömda hoppande krokodilerna. Liz, Sara och Johanna betalar den höga avgiften för en flodtur och bänkar sig med kameror ombord på flodbåten.
Några timmar senare låter det så här:
- Tre meter upp ur vattnet och...
- Nästan in i båten men...
- Man såg långt ner i halsen när de....slet köttet i stycken så vattnet sprutade...
Det går inte att ta miste på att krokodilturen har varit en av höjdpunkterna under resan för de tre damerna.

Fantastisk vecka

Sista stoppet på denna tredagars vildmarsktur blir i skymningen. Ett 30-tal vattenbufflar med vidhängande fågelkompisar utgör en vacker siluett i den nedgående solens sken och vi knäpper ut de sista bilderna på våra filmer.
En fantastisk vecka i norra Australiens vildmark är till ända.
De återstående dagarna innan Liz återvänder söderut till Sydney går i nattlivets tecken. Siestan runt middagstid blir allt längre och Kullas skola spårar ur för tillfället. Nåja, varken jag eller resten av familjen klagar utan vi behöver nog den här sortens energi inför de kommande månadernas segling.

Tungt lastade

Tungt lastade, med förnödenheter för resten av året ombord, är vi till sist klara för avfärd. Tidigt en förmiddag bär det av och vi säger på återseende till denna del av vår planet.
Siktet är nu inställt på Cocos Keeling i södra Indiska Oceanen. Vinden är med oss, som den ska vara i passadvindsbältet, och vi gör god fart. Några delfiner följer oss ut ur Darwins hamn och de tittar med vänliga ögon upp mot oss fyra ombord.
Det är nu mer än en fjärdedels jord att segla innan vi kan stanna och fira jul i Sydafrika. Södra Indiska Oceanen med all sin ryktbarhet, är troligen vår tuffaste seglingsetapp hittills. Jag känner mig trots det lugn inför det kommande. Kulla och hennes besättning är väl förberedda och rustade även för denna utmaning.
Vi seglar mot solnedgångens eldsland i ett grönskande silverlandskap. Varje sjömil västerut äter upp blad i vår kalender och nya mål kan skönjas redan på nästa sida, kanske redan imorgon eller nästa dag, vem vet. Drömmen är vår drivkraft.

GUNNAR LUNDGREN