|
Mayday, Mayday
Att glädjas i livet innebär att gilla de situationer som uppstår vad än ödet har i beredskap. Det gäller att se det positiva i det som händer och att se lösningarna på allt som kan tyckas vara hinder för det du vill göra.
Livet ger obegränsade möjligheter till nya upplevelser, bara du är beredd att ge den energi till din glädje och optimism. Det är viktigt att du inte låter dig snärjas i hopplöshetens garn närhelst det finns utlagt.
Ta en annan väg och låt dig istället glädjas åt din egen styrka och list.
Begränsningarna är lätta att sätta upp och genom dem kvävs dina drömmar och blir till en känsla av otillfredsställelse, en negativ energi som ytterligare hindrar dig från att förverkliga det du egentligen skulle vilja göra.
Ta språnget och lita till din egen förmåga att styra ditt liv. Din glädje inför din dröm är den kraft som kan förverkliga och det gäller att ta vara på den kraften från första stund.
Vänta inte till senare, sätt igång direkt och ta ansvar för ditt liv. Idag är dagen som du väntat på och din dröm kan nu börja förverkligas.
En droppe i havet
"En tårtformad korallatoll i mitten av Indiska oceanen, en opal i ett djupblått hav, 14 kvadratkilometer land - som en droppe i havet."
3.500 kilometer från Australiens västkust ligger ögruppen Cocos (Keelings). Det är inte mycket till öar, snarare små korallrev som sticker upp från Indiska oceanens botten.
Stående på Kullas fördäck i soluppgången ser och känner vi vågorna minska när det 19:e dygnet ut från Darwin kommer i lä bakom ögruppen. Bland palmerna på ön Direction Island kan vi urskilja segelbåtsmaster och vi räknar till tio båtar som har valt samma rutt som vi har gjort.
Dagarna vi stannar ankrade i den vackra lagunen är fyllda av lek för både gammal och ung. Sara och Johanna skiner som solen när de upptäcker trimaranen Potlach från Hawaii med grabbarna Garret och Jerrold ombord.
Stortrivs alla fyra
Första gången vi träffade dem var på Västra Samoa i Söderhavet för två år sedan och då liksom nu stortrivs de fyra ihop. En av favoritnöjena förutom bad är att fånga så många råttor som möjligt på ön.
Fällor av skiftande slag provas och som mest finns 14 stycken stora bruna råttor i fångenskap.
Förutom råttor finns det en massa vilda höns på ön. Vi vuxna som ser chansen att dryga ut skeppskassan med lite gratis mat har sämre lycka. Efter några dagar börjar vi att tala om att använda pil och båge men då lägger barnen in sitt veto.
Ojust mot hönsen tycker de och vi får fortsätta leva på kokosnötter och konserver. Varför inte harpunfiska på revet kan någon tycka!
Ja, idén är bra i teorin men chansen att det blir vi som blir mat istället är stor i den enormt hajrika ögruppen.
Liten armada
Det visar sig snart att hälften av båtarna i den lilla armadan, ska fortsätta åt nordväst till Chagos arkipelagen och sedan Indien eller österut mot Thailand medan den andra gruppen, däribland vi själva, har valt att fortsätta västerut mot Sydafrika.
Fem båtar inklusive Kulla och den österrikiska segelbåten Yao lämnar samtidigt den vackra ankarplatsen och styr åter ut på den stora Indiska oceanen.
Morgonen efter är vi spridda som agnar för vinden och vi har bara tomt hav runt Kulla.
Tio dygn senare vaknar vår VHF-radio till liv och vi hör hur ett nödanrop från segelbåten Yao uppsnappas av ett lastfartyg. Ord som kappsejsning, vi sjunker och till sist, nu tar vi er ombord hörs genom högtalaren och vi känner oss hjälplösa.
Positionsangivelsen för våra vänners tragiska förlisning visar att vi är bara cirka 40 kilometer från platsen och att vi troligen passerat nära dem under nattens mörka timmar.
Lämnade Cocos
Våra två flickor var de sista som var ombord hos Carrie och Dieter på Yao innan vi lämnade Cocos och nu kan jag se allvaret i deras ögon.
- Det känns som om vi varit nära döden, säger Johanna.
För flickorna är händelsen omtumlande. Två personer de känner, en båt som är så bekant och alldeles i närheten av oss på det stora havet och nu finns inte båten mer. - Troligen inte heller de örhängen och halsband som Carrie fick av mig strax innan vi lämnade Cocosöarna, inflikar Johanna.
Att våra vänner blev räddade är mycket lyckosamt, då vi inte befinner oss i närheten av någon direkt fartygsrutt.
Genom kortvågsradion skickar vi ut en varning till de övriga båtarna så att ingen ska riskera att segla på den nu övergivna sjunkande segelbåten.
Efter nästan tre veckors segling kan vi ankra i den lilla naturhamnen vid ön Rodriguez. Här möter oss ett vänligt litet samhälle långt borta från stressen och bullret.
Flickorna hittar lekkamrater i land och inte heller här blir de utan den obligatoriska hunden, som alltid tycks lockas av tösernas omtanke och vård.
Det dröjer inte länge innan affärsverksamheten är i full gång och Kullas jolle har nu blivit "brödbåt" på ankarplatsen. Varje morgon runt halv sex startar Sara och Johanna utombordaren och puttrar i väg i land till det lilla bageriet.
Lagom till frukost
Här köper de bröd till de båtar som dagen innan har gjort en beställning och levererar det sedan i lagom tid för frukost.
Efter några dagars leveranser kan förtjänsten räknas ut. Vilken lycka att för en gångs skull ha egna intjänade pengar i fickan. Vad ska nu köpas för pengarna är den stora frågan.
Cyklonsäsongen närmar sig i denna del av världen och för oss på Kulla innebär det att vi måste segla vidare efter bara en dryg vecka på ön.
Visst känns det lite jäktigt när man trivs bra men valet är ändå enkelt. Tre dygn senare förtöjer vi inne i Port Louis hamn på Mauritius.
Små trånga gator av färggranna stånd gör våra promenader i staden uppskattade av bägge generationerna ombord. Här hittar vi de mest fantastiska saker till försäljning.
Svetstransformatorer som ser ut som gamla radioapparater står bredvid jättestora bleckplåtskastruller och några meter därifrån säljer man färska grönsaker och örter till alla sjukdomars och krämpors fasa.
Efter en svettig promenad upp till de närliggande höjderna har vi en fantastisk utsikt över staden och de bergsbyar som klänger sig fast på bergen inåt landet. Jag känner nu att Australiens västerländska intryck hos mig börjar blekna alltmer till fromma för den härliga livspuls som Mauritius är för mig.
Ett dygn längre åt väster ligger den franska ön Reunion och vi på Kulla hyr en buss och med den arrangerar vi en 14 timmars tur på ön för de långfärdsseglare som ligger i hamnen.
3 000 meter höga vulkaniska berg med slingrande serpentinvägar visar oss ett landskap där naturen ännu inte har format färdigt konturerna.
Vulkankratrarna på ostsidan bubblar fortfarande av liv allt medan den bördiga jorden ger näring till odlingar av grönsaker och frukter så långt upp som på 1 500 meters höjd över havet.
Sista etappen mot Sydafrika för oss söder om Madagaskar och Kulla ruskas om lite under ett par stormar. Det här är inga vänliga seglingsvatten och när vi seglar in mellan pirarmarna i staden Durban känns det verkligen skönt.
Sydafrika, ja här är vi nu äntligen och förväntningarna är stora. Mötet med ett land i omvälvning och nydaning kan börja och visst får vi en flygande start. Jag avslutar för den här gången med våra intryck härifrån denna sydliga del av Afrika. Sara står för de kommande textraderna och jag hoppas ni kan känna och förstår hennes tankar och känslor efter bara några dagar här i Durban.
Sara Lundgren, 10 år, besättning på Kulla II.
Mord i julväntan!
Av Sara Lundgren.
Jag tror jag dör om jag måste vänta ända till julafton med alla mina presenter. Jag tänker ofta för mig själv, vad kommer jag att få, blir jag glad för det?
Ofta tänker jag på det länge. Ibland tänker jag, vad händer när jag dör? Kommer jag aldrig att komma tillbaka? Vad kommer att hända i framtiden? Blir mer folk döda av mördare?
Bara jag tänker på det blir jag att gråta. Tänk om just jag en dag blir mördad av någon ful typ? Kommer jag tillbaka till jorden då, eller?
Tänk att det finns så dumma och kärlekslösa folk som inte ens bryr sig om, om dom dödar folk.
Som i går natt hände något helt otänkbart. En av klubbens vakter hade blivit strypen och dött. Klubben hade blivit förstörd och allt var sönderrivet
Men kom i håg, jag hatar mord och mördare och julväntan!
Natten efter blev ytterligare en vakt mördad här där vi ligger med Kulla, i Durban, Sydafrika.
Vid pennan och kameran:
GUNNAR LUNDGREN
|
