|
Det finns ormar även i Paradiset
När jag i massmedia eller i böcker läser och ser beskrivningar av händelser eller situationer ute i världen tycker jag mig oftast få en bild av det som händer.
Kanske i detta fall sant, men alltför ofta fattas intrycken från alla mina övriga sinnen, för att bilden ska vara fullständig och rättvisande.
När det gäller södra Afrika har det varit så här. Trots all information under alla dessa år av apartheid, så är verkligheten än mer bisarr än jag kunnat förställa mig.
Jag känner ett djupt förakt för de människor som än i dag håller apartheid levande och som i djupet av sin själ och i skydd av sin religion fortfarande våldsamt kämpar emot en humanisering av situationen i dagens Sydafrika.
Förhoppningsvis är det endast en tidsfråga, innan detta rashat är historia, men under tiden fortsätter tyrannin och människoföraktet i en alltmer våldsam skepnad.
De groteskt stora privatägda plantagen utnyttjar fortfarande den färgade arbetskraften som om ingenting hade hänt och den skillnaden mot apartheidåren verkar vara, att säkerheten för överklassens trygghet nu ligger i privata "medborgargarden" där en pistol innanför byxlinningen och taggtrådsförsedda elstängsel och argsinta vakthundar, tillfälligt stoppar alla försök till nydaning av detta samhälle.
Den nya regimen och framförallt Nelson Mandela är trots detta mycket respekterad av alla samhällsklasser, men rädslan för en efterträdares kanske mindre fredliga metoder i det "nya Sydafrika" är stor.
Hur är det då, att i dagsläget turista i detta land? Kanske en beskrivning av Kullas lilla safari kan ge några dagsfärska intryck.
Landkrabbor!
Äntligen är all packning instuvad i vår "Kulla-Safari-Land-Cruiser" av märket Toyota. Två veckors safari i södra Afrikas storslagna natur ligger framför oss och humöret är på topp.
Efter sex timmar på mycket fina vägar inser vi att tankarna på att "Svänga åt sidan för natten" inte är möjligt i detta land. Bilradions nyhetsröst förmedlar en bild av ett samhälle fyllt av de mest horribla våldsinslag och det är inte risken för att bli rånad som avskräcker, utan risken att bli mördade bara för att vi är "rika" och vita.
- Turistande vit familj med barn skjutna när de stannade vid ett vägarbete bara några timmar efter att vi passerat platsen, prästfamilj misshandlad och sedan knivmördade i den lilla by där vi planerat tillbringa natten, och så här fortsätter radiorösten utan tecken på att det skulle finnas ett slut på den makabra nyhetslistan.
Hitta lugnet
Hur ska vi nu göra? Vi svänger av vägen när en skylt med "Country Club" dyker upp och snart är vi parkerade några kilometer från den lilla byn, på parkeringsplatsen till denna "rikemans" bygdeförening.
Kvällstimmarna tillbringar vi i samspråk med plantageägare beväpnade med välfyllda plånböcker i högra bakfickan och en laddad revolver i den vänstra.
Nu gäller det att snabbt komma iväg från det här mänskliga vansinnet och hitta lugnet tillsammans med den afrikanska naturen i Hluhluwe-Umfolozi nationalpark.
- En giraff, en giraff, och visst är det ett av dessa långhalsade ståtliga djur som så sakteliga går och betar alldeles bredvid vägen.
Runt nästa kurva möter vi vår första elefant, dock utan ömsesidigt intresse. Med en "Le Mans" start förpassar vi oss i säkerhet bakom nästa backkrön.
Vid lunchtid har Sara och Johanna fyllt åtskilliga A4-ark med namn vi sett, i denna vackra del av Sydafrikas vildmark. Vi stannar på en höjd ovanför en flod och äter en lätt lunch, samtidigt som vi har utsikt över de många besökarna nere vid stranden.
En krokodil ligger och solar sig på en sandbank samtidigt som flera hjordar av antiloper betar på sluttningen intill.
Promenadtakt
En noshörning kliver sakta ned i gyttjan eskorterad av sina insektsätande fågelvänner och i buskaget mellan honom och oss håller röda och gula vävarfåglar på med sitt sinnrika bobyggande i ett buskage.
Hettan i solen får oss snart att fortsätta vår färd. Vi tittar nyfiket på alla de apor som vigt slänger sig runt i träden och hastigheten vi håller med bilen är snart nere i promenadtakt.
De vackra Impala antiloperna tittar oroligt på oss där vi hänger halvvägs utanför bildörrarna.
- Nu väntar jag mig bara att få se ett gyllene slott, säger Johanna och vi känner alla likadant inför detta sagolika vildmarksrike.
Strax före solnedgången, cirka 40 noshörningar senare, upptäcker Karin en elefanthjord på avstånd. Vi vänder snabbt och letar oss på de afrikaröda jordvägarna fram till en plats några hundratals meter framför den betande flocken.
Efter en stund ser vi de första elefantmammorna med barn komma genom ett buskage och strax efteråt kommer fem stora matronor lufsande. Jag startar för säkerhets skull bilen och den stora hjorden kommer allt närmare oss.
Vår närvaro irriterar den handfull starka köpatrullen och med utspärrade öron placerar de sig mellan oss och resten av flocken.
Vi avvaktar men finner snart för gott att sakta köra vidare innan vi rent fysiskt riskerar bli avvisade.
Detta är för mig den traditionella bilden av Afrika. Storslaget!
Genom bergslandet
Vi tillbringar ett dygn på en ananasfarm och kan byta ut de obekväma sovplatserna i bilen mot riktiga sängar. Plantageägaren och hans mamma utökar våra kunskaper om mentaliteten hos de vita afrikaans, alltmedan vi lider med de svarta som för en spottstyver serverar oss medan de ideligen kan höra hur de blir omtalade som odugliga, ointelligenta och omöjliga varelser.
De kommande dagarna passerar vi genom bergslandet Swaziland och befinner oss snart i Zimbabwe norr om Sydafrika. Längst uppe i det nordvästra hörnet, gränsande mot Zambia och Botswana flyter den mäktiga Zambezifloden ut över Victoriafallets klippkant och störtar sig sedan 100 meter ner i en avgrund.
Detta världens bredaste vattenfall är en imponerande syn. Vi hittar en vacker plats uppströms där floden fortfarande flyter stilla.
Här finns krokodiler, flodhästar, elefanter, bufflar, vildsvin och massor av apor som likt under en galamiddag kan frossa på mat och dryck ut en natur med oändliga resurser.
Rånade
För att göra en lång historia kort, det finns ormar även i Paradiset.
Strax före gryningen blir vi rånade där vi befinner oss vid bilen nere vid Zambeziflodens vatten. I förvirringen som uppstår, då de tre brottslingarna tar sig in i bilen och rycker åt sig båda våra kameraväskor och Karins väska med kläder, kommer en kniv fram hos den yngling som Karin grabbat tag i.
Plötsligt har stölden övergått i blodvite. Med ett fyra centimeter långt jack i vänstra handen och med blod som färgar både Karin och bilen röda kastar vi oss in i bilen och tar upp förföljandet.
Det täta buskaget och den snabbt fallande skymningen är till tjuvarnas fördel och vi fortsätter med gruset sprutande från bakhjulen in i det lilla samhället och till polisstationen.
Karins skärsår visar sig som tur är vara godartat och efter omplåstring är hon snart igång med att gå igenom fotoregister över brottslingar tillsammans med våra två flickor och en kriminalinspektör.
Beväpnade poliser
Jag själv placeras in i en stor Landrover tillsammans med åtta beväpnade poliser och snart är vi tillbaka på brottsplatsen. I den afrikanska natten visar det sig vara svårt att skilja en brottsling från en elefant så vi återvänder tomhänta till stationen.
Natten tillbringar vi på polisstationen eller rättare sagt på deras parkeringsplats och när morgonen gryr far jag och familjen ut till den lilla öppna platsen vid Zambezifloden.
I gräset hittar vi kniven som Karin blev skuren med och vi återvänder till polisstationen.
Vi ringer nu till vår ambassad i huvudstaden Harare och förklarar vår situation men de kan inte hjälpa oss att komma tillbaka till Sydafrika utan pass. Nästa besök blir hos de lokala immigrationsmyndigheterna, där vi lyckas ordna fram lite stämplade papper etc för att åtminstone kunna ta oss igenom poliskontroller i landet och över gränsen till Sydafrikas gräns.
Vi beslutar att chansa på att utan pass ta oss till Sydafrika och dör försöka "prata" oss in i landet.
Kära vänner! Här avbryter jag mitt berättande då denna vår historia verkar kunna bli hur lång som helst, men jag lovar att återkomma efter nyår med resten av berättelsen från "Kullas safari" i södra Afrika.
GUNNAR LUNDGREN
|
