|
Ett minne för livet
I förra artikeln berättade jag om hur vi blev rånade vid Zambezifloden i Zimbabwe. Kamerautrustning, videokamera, kläder och pass försvann med de tre män som överföll oss när vi lagade mat vid ett vattenhål intill flodstranden. Under natten som gått har vi tillsammans med polisen på orten försökt hitta förövarna, men utan resultat.
Karin har sin vänstra hand i bandage efter att ha blivit knivskuren under överfallet men som tur är blev skadan inte alltför allvarlig.
Vi ringer till vår ambassad i Zimbabwes huvudstad Harare och förklarar situationen, men de kan inte hjälpa oss komma tillbaka till Sydafrika utan pass. De lovar däremot att ordna nya pass åt oss om vi bara tar oss till ambassaden. För vår del skulle detta innebära en mycket lång omväg och vi beslutar att pröva en annan utväg.
Nästa besök blir hos de lokala immigrationsmyndigheterna, där vi lyckas ordna fram lite stämplade papper etc för att åtminstone kunna ta oss igenom poliskontroller i landet och över gränsen till Sydafrika. Vi har beslutat att chansa på att, utan pass, ta oss till Sydafrikas gräns och där försöka "prata" oss in i landet.
Vi lyckas få iväg ett fax till min bror Lasse i Borlänge och han får nu åter rycka in och bistå oss med hjälp att ordna fram personbevis med mera till de kommande passansökningarna. Det är tur för oss att vi har honom hemma i stunder som denna.
Strax före lunch är vår bil packad för avfärd och vi gör ett sista besök på polisstationen för att skriva under våra vittnesmål. Vid dörren möts vi av ett leende polisbefäl och i den uppsträckta högra handen ser vi våra våta och lortiga pass sticka fram.
Varning för mamba
Under morgontimmarna har den Zimbabwiska poliskåren på orten varit mycket aktiv och även en del av Karins kläder och de flesta av våra diafilmer har återfunnits. Hurra, hurra ropar Sara och Johanna i mun på varandra. Nu kan vi fortsätta till Botswana och titta på fler elefanter.
Jovisst kan vi det. Full fart igen och vi kör mot den lilla gränsstationen till granlandet i väster och vi är nu i Botswana.
Klockan är mycket så vi letar på en plats för natten vid flodstranden. Familjen som bor här varnar oss för krokodilerna och flodhästarna nere vid vattnet, men även för en svart mamba som håller till i omgivningarna. Efter att ha lagat till och ätit kvällsmat spänner vi myggnätet över bilen och snart ligger vi alla fyra nedbäddade och lyssnar till flodhästarnas och vildsvinens grymtningar bara ett femtiotal meter längre ner utefter floden. Vilken fantastisk vildmark vi befinner oss i.
Babianmast
Botswana är ett land dominerat av stora öknar. Vår resrutt genom landet tar oss öster om Kalahari ner mot saltöknarna. Det är lätt att köra för fort på de spikraka asfalterade vägarna men vi upptäcker snart att det är bäst att ta det lugnt. Utefter vägkanterna i den glesa bushen vandrar hundratals, ja kanske tusentals elefanter i hjordar av skiftande storlek. Här finns det betydligt mer elefanter än människor.
En radiomast dyker upp vid sidan av vägen men vad är det som rör sig i balkvindlingarna? Apor, apor, apor. Hundratals babianer har tagit över detta järnträd och vår närvaro gör dem osäkra. Med ett tjatter utan like börjar de ta sig ner från masten för att söka skydd i buskaget intill. Vi fattar nu varför den lokala radiostationens språk varit helt obegripligt för oss.
Vi är nu åter i Sydafrika och då närmare bestämt i Pretoria, en av huvudstäderna. Vår adressbok för oss till ett fint bostadsområde där vi hittar föräldrahemmet till en vän vi fått tidigare under vår segling. Givetvis tackar vi ja till både kvällsmat och riktiga sängar för att inte tala om en varmvattensdusch. Nästa morgon kör vi den korta biten till Johannesburg där vi tar kontakt med vår seglarvän Carrie från segelbåten Yao.
Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag i höstas berättade om en båt som sjönk på väg till Rodriguez i Indiska oceanen, men i vilket fall så är Carrie en av de två ur besättningen därifrån. Roligt att åter träffas och spännande att höra vad som egentligen hände där ute på havet.
Några dagar senare är vi på väg uppför slingrande bergsvägar i landet Lesohto. Höjderna i denna bergskedja kallad Drakensberg är upp mot 3.500 meter och vi har planer på att ta oss igenom Sani passet och tillbaka till Sydafrika den vägen. Ungefär 250 kilometer från gränsstationen vid det smala branta passet är det stopp. Regnet som föll över Durban tidigare i veckan har här kommit som snö och alla vägar är oframkomliga.
Nåja, det är bara att vända tillbaka och lämna landet samma väg som vi kom.
Tårar och pepparkakor
Kullas Afrika safari är till ända för den här gången när vi åter parkerar vid Yachtklubben i Durban. Framför oss ligger nu luciafirande och sedan julen.
Som vanligt vill Sara och Johanna lussa för andra seglare och vi bestämmer oss för att ha luciatåget uppe i klubbaren den 13 december på kvällen. Två av flickornas sydafrikanska vänner är med under förberedelserna så luciatåget blir detta år större än vanligt.
Stilla natt kan man väl inte kalla stämningen i baren när jag sträcker in handen för att släcka lamporna men stilla blir det och tyst, när Karin inleder med en julsång och de fyra flickorna med en skäggig Staffan "skrider" in. Vilken succé!
Barnröster och jul hör ihop och det är tårar i många ögon när pepparkakorna delas ut. Jag tror att det var längesen som denna bar hade så många besökare så rörda av julstämningen som ikväll. Stämningen fortsätter i samma anda och snart sjunger man lite varstans runt borden.
Sökes: bra väder
Veckan innan avfärd är det dags att åter börja hålla kontroll på vädersituationen och att försöka hitta de få dagar med bra väder för nästa etapp. "Roaring Forties" lågtryck passerar ett par gånger per vecka med vidhängande kallfronter och vindstyrkorna når då ofta upp till stormstyrka. De 250 sjömilen till nästa hamn kommer att seglas i den starka Agulhas strömmen så det gäller att ha vinden i samma riktning som strömmen för att undvika de enorma vågor som annars uppstår.
Så är det äntligen dags för avfärd och vi säger på återseende till de andra båtarna och hissar segel. En snabb segling tar oss säkert ner till East London på 30 timmar och vi förtöjer upp i hamnen för att vänta på nästa finväderslucka och fortsatt färd.
Julsmyckad Kulla
Några dagar före jul anländer vi till Port Elisabeth och vår Kulla blir genast omhändertagen av flickorna och julsmyckas. Tomten anländer från en liten röd segelbåt och hans röst har en misstänkt Australiensisk accent, liknande vår vän Bobs, på båten Flamingo.
Sara är inte helt nöjd med antalet paket men eftersom julen har så mycket mer trevligt att bjuda på såsom trevliga grillfester med våra vänner i hamnen anser hon ändå att det var en bra jul. Besöken på stränderna med bad och alla lekkamrater gör att tiden har rullat fram till nyårsafton.
Nyårsmiddagen med gäster ombord på Kulla avslutas med allsång och snart är det dags att gå upp till övriga nyårsfirande på Yachtklubben. Dans till levande musik och Johanna kan snart meddela oss vuxna att det är dags att öppna champagneflaskorna och skåla in det nya året.
Nyårsdagens morgon lättar vi ankar och seglar några hundra sjömil till den lilla farmarstaden Mosselbay. Ett upprört hav med brytande vågor över den lilla hamnöppningen hindrar oss inte från att segla in till en bryggplats några hundra meter från Yachtklubben.
I detta land Sydafrika finns det en Yachtklubb i stort sett i varje hamn utefter kusten. Som vit seglare blir vi mycket väl mottagna vart vi än kommer och snart är vi inbjudna till en grillfest tillsammans med seglare från orten.
Vi spelar lite fotboll med barnen innan det är dags att sätta sig till bords. samtalet kommer snart in på förhållandet i landet och åter igen får vi höra hur bra det var förr. Förr, det är som vanligt före det sista valet 1994 då den svarta majoriteten under ledning av Nelson Mandela tog över och startade arbetet med att bygga upp ett nytt Sydafrika utan apartheidsystemets orättvisor och människoförakt.
Nu räcker det!
Jag försöker att inte argumentera alltför mycket trots att idéer och tankarna i konversationen är fjärran från mina egna åsikter. En av damerna i sällskapet har slagit klorna i ensamseglaren Bob från Australien och när deras diskussion börjar handla om varför man inte skjutit av de svarta i båda länderna redan från början, ja då är måttet rågat för min del.
Jag reser mig upp och talar om för de som sitter där att nu räcker det för min del. Jag tänker inte vara kvar på en fest där det stora flertalet njuter av att uttrycka sin rasism och sitt människoförakt mot en annan folkgrupp och där hudfärgen spelar den största rollen för hur man blir behandlad.
Jag går iväg från festen med allas blickar i ryggen.
Bittra vita
Våra månader här i Sydafrika har varit givande på många sätt men inte enbart positiva. Vi har sett mycket vacker natur, Afrikas storvilt men också fått känna den bitterhet som råder från en stor del av den vita befolkningen, nu när deras trygghet och deras liv i lyx har blivit hotad. Visst finns även denna rasism på andra ställen på jorden som till exempel i Australien, men här i Sydafrika har den tagit sig sådana uttryck att det uppmärksammades och bekämpades av resten av världen.
Storgodsen
Det har varit jobbigt att vara vit och att bli behandlad som vit. Hudfärgen har gett oss en stämpel som vi inte vill ha. Möjligheten att träffa den svarta delen av befolkningen har varit minimal då våldet och riskerna för oss varit påtagliga. Detta gäller framförallt på landsbygden där storgodsen finns och i de getton runt städerna där de svarta bor.
Karin som gärna velat lyssna till befolkningens traditionella musik och sånger har inte haft den möjligheten och Sara och Johanna har inte kunnat leka med barnen i byarna som alltid tidigare under vår resa.
Mosselbay, en liten kuststad, blev en utloppsventil för min del och det känns bra att nu kunna runda Godahoppsudden för det sista stoppet i Kapstaden innan vi lämnar detta land. Solen går just upp i öster bakom Hoppets udde och kanske är det symboliskt att halva solen är skymd av den berömda klippan. Jag tänker på den sång av Eddy Grant som flickorna så ofta sjunger på: "Gimme hope Johanna, hope Johanna...Oh don't make me wait till the morning come."
Indiska oceanen har nu övergått i Sydatlanten.
GUNNAR LUNDGREN
|
