|
Sydafrikas skönhet ger spagettiben
Paris har Eiffeltornet, Borlänge har Kupolen och Kapstaden har Table Mountain. Inga problem att veta att man kommit rätt här inte, och Kulla seglar in i den livliga hamnbassängen.
Vi blir ivrigt applåderade av alla de sälar som ligger och solar i vattnet med en fena stickande upp som ett stormsegel. Yachtklubben ligger i det sydöstra hörnet och förtöjningstamparna är snart på plats.
Trots att det är högsommar känns det kallt. Sara och Johanna har plockat fram sina "tjocka" kläder och även Karin och jag förstärker med en collegetröja ovanpå t-shirten.
Denna första kväll i Kapstaden går åt till brevläsning. Julkort, brev och små paket ligger utspridda i hela salongen.
- Titta här!
- Lyssna på vad hon skriver!
Och sakta men säkert plöjer vi oss gemensamt igenom rösterna från våra vänner runt om i världen. Ett papper i högen gör oss fundersamma. Tydligen finns det ett paket någonstans i stan som väntar på hämtning. Avsändare är Marabou i Sverige.
Jovisst ja, vi skrev ju till dem från Rodriguez och undrade om de inte kunde skicka en julklapp till flickorna. Paketet anlände för två månader sedan och vi ser att sista påminnelsen att hämta paketet kom för tre veckor sedan. Bara de inte sänt tillbaka det redan.
Nästa morgon bär det av in mot stan för hela familjen. Glädjen är stor när paketet med choklad kan kvitteras ut från tullkontoret och flickorna lägger beslag på chokladen genast.
- Härligt, säger Johanna.
Våra vänner Mark, Susie och Flavio på båten Sea Hawk ska snart lämna Sydafrika och gå vidare mot Brasilien. Vi packar ost, kex och vin i ryggsäck och tar oss tillsammans med dem till foten av Lions Head, en 600 meter hög klippa på stans västra sida.
Promenaden eller bitvis klättringen till toppen tar oss en dryg timme. Oj vilken utsikt! När solen ligger på horisonten dukar vi upp till avskedsmiddag på den lilla platån. Skymningen övergår i stjärnklar natt och vid 22-tiden kommer månen fram bakom ett litet kvardröjande cumulusmoln.
Utsikten är fantastisk över stan och dess omgivningar. Detta måste vara en av världens vackrast belägna storstäder. Det 1 060 meter höga Table Mountain i söder, övergången mot nästan öken i norr, bergen i öster med alla sina vinodlingar och så i väster, södra Atlanten. Klockan hinner bli över midnatt innan vi börjar nedstigningen från toppen. Tur att vi åtminstone tog med oss ficklampor.
Spagettiben
Seglarben behöver röra på sig. Nästa träningspass gör vi tillsammans med Ann-Marie och Paul från New Zeeland båten Harlequin och Bob med fru från Aussie båten Flamingo. Den här gången är det självaste Table Mountain som ska besegras.
Tidig start och snart har vi fått upp flåset. Den lilla karavanen slingrar sig längre och längre uppför stigen i en av ravinerna. Härliga vyer, stengetter och rovfåglar gör stoppen många, eller är pauserna en ursäkt för att kropparna inte riktigt vill bli utsatta för detta.
Efter tre timmar når vi toppen och där möter vi några hundratals andra "bergsbestigare" som läskar sig med kaffe, öl och vin i den lilla bistron. Visst, man kan åka linbana upp på åtta minuter om man vill.
När solen står som högst påbörjar vi vandringen söderut över platån. Målet är nu en annan nerfart som slutar i en botanisk trädgård. Jag vet inte om den promenaden är lättare än den upp men vid 17-tiden kan vi sträcka ut våra spagettiben i gräset framför scenen i parken Kirstenbosch. Söndagskonserten med jazzmusik ska strax börja.
Cape Town Yacht Club inbjuder oss och övriga fem gästande båtar till ett cocktailparty en kväll. Snacks och fri bar tilltalar ju oss seglare och detta njuter vi av medan klubbens kommendör presenterar oss för övriga gäster.
Uppdrag: postbåt
När frågan om någon är villig att leka postbåt dyker upp anmäler vi på Kulla oss genast. Det visar sig vara den franska ambassadören som behöver skicka två postsäckar med diplomatpost till den lilla ön St. Helena, mitt i Sydatlanten. Dagen efter lastas 50 kilo sigillförsedd post ombord och vi är nu redo för avgång från Kapstaden och därmed Sydafrika för den här gången.
I lätta vindar seglar Kulla de 1 700 sjömilen till ön St. Helena. Vi ankrar utanför huvudstaden Jamestown och snart har vi myndigheterna ombord. Med på passbåten finns även den franske konsuln som har svårt att dölja sin glädje över att få post, nästan två månader innan nästa postbåt är beräknad att ankomma. Här finns inget flygfält utan det är det kombinerade last och passagerarfartyget m/s St. Helena som sex gånger per år sköter förnödenhets och passagerartrafiken till ön.
699 trappsteg
Nästa morgon tar vi oss iland med jollen och det är ingen lätt uppgift i det svall som tydligen ofta finns i viken utanför staden. Nåja, en viss erfarenhet har vi ju skaffat oss med åren och det går riktigt bra för oss.
Våra ben behöver motioneras igen så vi provar att gå de 699 trappstegen i "Jakobs stege". Denna trapp förbinder staden vid havsnivå med den 180 meter högre belägna bergsryggen. På sidan av denna trappa drogs tidigare vagnar lastade med krut och ammunition upp till befästningen på höjden.
Jovisst, även här hade kolonialmakten Storbritannien funnit anledning att militärt befästa sina besittningar. Arbetskraften var givetvis krigsfångar och slavar, vilka nu har sitt blod spritt i en stor del av dagens befolkning på ön.
Med en hyrbil, eller rättare sagt ett hyrvrak, tar vi en dags sightseeing på ön. Slingrande vägar med lutningar som ibland gränsar till lodrätt ger förståelse för öns hastighetsbegränsning på 20 kilometer i timmen. Det är svårt att köra fortare.
Vid lunchtid är vi framme vid Longwood house. Här satt Napoleon Bonarparte som brittisk krigsfånge i början på 1800-talet. Huset och trädgårdarna är väl bevarade genom privat initiativ och öns franske konsul har skötsel av egendomen som sin huvudsysselsättning.
Konstnärlig konsul
Sara undrar om konsuln är kung eller liknande när vi efter en rundvandring sitter i biblioteket och läskar oss med en flaska gott sydafrikanskt vin.
Lunchen som vi blir bjudna på är inte sämre. Rökt tonfisk, hummer och grönsakssallad som kan fresta även den mest inbitne köttälskare. Vi låter oss väl smaka och får under lunchen reda på att Michel Martineau, som konsuln heter, också är en erkänd konstnär. Johannas ögon är stora när vi senare i rökrummet blir visade en del av Michels alster.
Vid mörkrets inbrott är vi åter i Jamestown och troligen har vi under dagens bilfärd sett nästan en tredjedel av öns 5 000 invånare. Det är dags för den efterlängtade födelsedagsmiddagen för att fira Saras 11-års dag.
Den lilla uteserveringen Anns Place ligger inne på borggården och där är bordet dukat för kalas. Soppa, kyckling och lamm avslutas någon timme senare med glass och det är precis vad födelsedagsbarnet önskat sig.
Se upp Rolfino!
Dagarna går fort och vi är snart under segel igen. Etappen mot Fortaleza i Brasilien är 2 200 meter lång och vi beräknar runt 20 dagar i seglingstid. Vi sätter två lika stora fockar, utspirade med varsin bom, och det visar sig att denna segelsättning blir gångbar de 14 första dagarna av etappen.
Vilket praktseglarväder. Runt 10 m/s vind bakifrån och Kulla seglar fantastiskt.
Sara och Johanna ansvarar denna etapp för sjökortsarbetet och plottrar positioner, distanser och waypoints så det står härliga till. De fortsätter även med sin dagliga tvåtimmars vakt från solnedgång och två timmar framåt. Karin och jag själv har på detta vis möjlighet att bägge få ett par timmars extra sömn och det känns riktigt lyxigt.
Karlavagnen syns till min stora glädje åter över horisonten men Johanna ser med saknad Södra Korset stå lägre och lägre på den stjärnklara natthimlen.
Skolan går på högvarv alla dagar utom en, då flickorna bjuder på trolleriföreställning. Utklädda till magiker och med salongen omgjord till teaterscen får vi under en timme se de mest magiska trolleritrix så se upp Rolfino!
Några dagar senare närmar vi oss ön Fernando de Noronha och ett jubileum ska firas. Våren 1994 var Kulla här och när vi nu korsar vår gamla kurslinje, skålas det för ett fullbordat varv runt jorden. Det återstår nu bara tre dygn till Fortaleza i Brasilien.
Livflotten fungerade
Under eftermiddagen sitter flickorna i sittbrunn och har skola då plötsligt något händer på Kullas akter. Vår livflotte har löst ut sig och sprängkraften när luften fyller flytringarna är så stor att den 4 millimeter rostfria kätting som håller flotten på plats i sin ställning slits av på flera ställen.
Vi gör för stunden 6 till 7 knop och i vårt kölvatten ser vi en svart och orange livflotte sakta ta form. Linan som håller den bunden till båten går snart av och vi kastar oss alla fyra över segel och bommar för att få ned dessa på däck.
På med motorn och vi vänder tillbaka för att bärga flotten. Flickorna och jag passar på att prova den guppande farkosten när den ändå är i vattnet. Med hjälp av fockfallet lyfter vi den sedan ombord och tömmer den på luft. Känns bra att veta att den i alla fall fungerade som den skulle.
Radion skrålar brasiliansk musik och damerna ombord gungar med höfterna när vi närmar oss kusten. Fortaleza ligger nu bara 10 sjömil bort men nattmörkret är närmare, ja det är redan här.
GUNNAR LUNDGREN
|
|
