|
Kullas färd över havet är snart till ända
Temperaturen sjunker utomhus men inombords är det omvänt. Vi är på väg norrut, ja vi är inte bara på väg utan vi är nästan framme i Sverige!
Sara och Johanna ser som vanligt med spänning fram emot att få komma till ett för dem outforskat land. Över halva livet har de seglat runt på världshaven och insupit doften av fjärran platser.
För Karin och mig själv är det annorlunda. Kända platser och miljöer, vänner vi inte sett på många år och så den svenska kulturen. Oron smyger sig på när tanken snuddar vid den svenska attityden, den svenska präktigheten.
- Vi vet hur det ska va!
Är det så med oss svenskar, att vi vet bäst, att vi är de som Verkligen vet hur det ska fungera i ett bra samhälle?
När jag tänker tillbaka på alla de människor vi mött i olika länder och den hållning de haft till livet och till sina medmänniskor, har jag svårt att komma på något land som påminner om Sverige. Det närmaste jag kan komma är nog T......, äsch, varför ska jag oroa mig för det här. Jag är ju själv svensk och det finns såklart ingenting som kan kallas för ett folks attityd. Vi människor tänker ju alla olika och ord som avundsjuka, statusjakt, Svenssonliv, Falukorv..., visst längtar jag hem till Sverige!
Svenska läckerheter
Sedan vi lämnade Brasilien den senaste gången för några månader sedan, har det varit full fart. Det började på ön Tobago där våra gamla vänner Joyce och Lloyd i den lilla byn Delaford tog emot oss med öppna armar.
Några dagar senare anlände våra Borlängevänner Hans och Pricken, fullastade med de svenskaste läckerheter. Det blev givetvis en gemensam festkväll med alla våra vänner, både de svenska och de tobagianska. Vilken lisa för själen!
Dagarna rusade iväg som de alltid gör i glada vänners lag och det stod inte på förrän Karins "lillebror" Ante med sambo Anna mönstrade på för en veckas kryssning i Karibien.
Härligt med vänner!
- Akta dig Anna, det finns hajar i vattnet!, skrattade de leende flickorna till den svenska simmästarinnan. Ante som för tillfället bytt Falu BS skridskorna mot grodfötter och cyklop verkade också trivas där han simmade på korallrevet strax intill.
Nästa anhalt för oss blev ön St Martin i norra Karibien, där våra sydafrikanska vänner vi träffade i Brasilien och Surinam 1994 uppehöll sig. Vi slog klackarna i taket i drygt två veckor innan Kulla mer eller mindre gjorde myteri och drog oss ut på Atlanten igen. Oh vad det är härligt att ha vänner lite varstans i världen!
Vaken mardröm
Svaga vindar tar oss sakta norrut men efter drygt två veckor började kung Neptun ge oss mer fart. En natt, precis före midnatt, hände det som jag ibland haft mardrömmar om. Kulla seglade i god vind med 6 knops fart och jag tillbringade min nattvakt till största delen i sittbrunnen.
Plötsligt smäller det till och jag känner och ser hur vi lyfts upp ur vattnet halvannan meter. På båtens babordssida uppenbarar sig en väldig svart kropp som liksom slickar skrovsidan och strax ser jag den väldiga fenan komma upp ur vattnet bara någon meter från mig.
Valen missade
Med ett plask, likt en misslyckad sjösättning, missar valens stjärtfena våra solceller och vårt vindroder med bara några meter. Jag ser den 15-20 meter stora valen ilsket ruska på sig bakom den flyende Kulla och hjärtat slutar sakta slå dubbelslag. Karin kommer upprusande och den stackars Johanna som legat och sovit med bara ett tunt skrov mellan sig och valen kommer yrvaket upp och frågar vad som hänt.
Det blir Karin som får svara på hennes frågor då jag redan är i full gång med att krypa runt i kölsvinet och leta efter eventuella läckor. Kulla har kommit undan med blotta förskräckelsen från detta äventyr. Den viktigaste frågan för flickorna är, klarade sig valen utan skador?
Svaga vindar
Sist Karin och jag var på Azorerna var 1983 med den första Kulla. Den gången seglade vi från New York och vi tyckte då att det var en långsam etapp. Den här etappen blir inte kortare tidsmässigt. 27 dygn i mestadels svaga vindar men vad gör väl det när moder natur tycks göra allt för att hålla oss kvar ute på havet.
Dagarna som kommer ser vi ett fantastiskt djurliv runt båten. Kaskelotvalar, gråvalar, delfiner av olika slag, vattensköldpaddor och portugisiska örlogsmän. Vi glömmer bort att farten är låg och tanken på hemkomsten förbleknar inför upplevelserna.
År av frihet
Javisst, våra år till sjöss under segel mot främmande hamn är snart slut. Sex år av frihet från det svenska samhällsmönstret, sex år av upplevelser och intryck från alla hörn av vår jord.
För min del känns det lite förvirrande att vara på väg hem. Vad ska jag göra nu? Klarar jag av att trivas i det svenska samhället där man helst bör undvika att vara avvikande?
Framtiden får utvisa och egentligen är det ju inget att oroa sig för, då världen finns där inom räckhåll. Det ska bli roligt att få träffa alla gamla vänner igen.
Det här är den 36:e gången jag skriver i Borlänge Tidning under dessa sex år. Min kontaktperson på tidningen har varit Sven-Erik Olsson och han har skött sin del av det hela med bravur. Tack ska du ha Sven-Erik!
Allt i allo
Jag vill inte låta denna sista artikel från mig bli alltför långrandig, men det finns flera personer där hemma vars hjälp vi under dessa år är mycket tacksamma för. En av dem är min bror Lars Lundgren, som har varit vår allt i alla och han får här representera alla Er övriga som stöttat oss. Utan dig Lasse, hade det varit svårt många gånger att fullfölja detta äventyr. tack ska du ha! Du har varit en del av vår segling!
Svenskt vatten
Natten övergår sakta i dag och Kullas färd över haven är snart till ända. Det återstår när ni läser det här, bara några dagar innan vi åter har svenskt vatten under kölen och det känns spännande. Kulla II anländer till Mälarparken i Västerås den 18 juli, på dagen sex år efter vår avfärd därifrån. Ankomsttiden blir klockan 13.00.
Livet är vad man gör det till. Möjligheterna och chanserna finns där, bara man ser och tar dem.
Tyst, lyssna! Jag måste åter gå upp på däck. Det låter som valar strax intill. Naturen fortsätter att leva och jag och min familj är på väg till en ny hamn.
GUNNAR LUNDGREN
|
